Det går inte att sova längre… Snarkningarna från mina rumskamrater dånar som en orkester i nattens mörker. I vanliga fall brukar jag aldrig störas av snarkningar men det här är ingen vanlig natt, den har helt enkelt inte börjat! Jag sätter mig upp i sängen och sitter där den sista timmen före klockan slår om till 11. Det är dags nu! Ljudet av röster och fotsteg börjar fylla korridoren samtidigt som imman breder ut sig på de svarta glasfönstren. Jag knäpper på den sista yttersta jackan som ska skydda mig mot vinden och ägnar en hel del tid åt att snöra mina höga boots som förhoppningsvis ska ta mig hela vägen upp till toppen. Månen och stjärnorna lyser upp vår väg och längre upp skymtas lyset från pannlampor tillhörande andra klättergrupper. Det går mycket långsamt uppför i början och jag ät jättetaggad! Det känns nästan som att gå upp för en sanddyna fast med lösa kullerstenar. Jag märker att jag och ena guiden håller ett högre tempo och kommer allt längre ifrån gruppen. Nu är det bara en sak som har någon betydelse här i livet, och det är att ta sig upp på toppen. Men vägen dit är lång och smärtsam. Vi måste ta oss från 4750 meter över havet till 5695 för att nå Afrikas tak.
När jag passerat 5000 meters spärren börjar saker hända med ens kropp som man i normala fall inte känner av. Jag känner en stor klump i huvudet som trycker ner mig och sedan sprider sig vidare ner mot bröstkorgen. Det börjar nu bli väldigt jobbigt att gå uppför och blicken riktas mest ner i backen istället för att riktas uppåt. Skuggorna från remmarna tillhörande ryggsäckarna framför mig blir som hallucinationer och jag inbillar mig att det springer kackerlackor och råttor framför mina fötter. Jag tvingas stanna upp då och då för att andas och ungefär halvvägs uppåt lägger jag av världens spya ner för backen. All energi som jag laddat upp med är nu som bortblåst. Jag tvingas ladda om och efter spyan känns det konstig nog lättare att gå. Att vända om är inget alternativ det existerar helt enkelt inte i mitt sinne. Jag fortsätter uppåt och det börjar åter igen bli allt jobbigare. Jag frågar guiden hur långt det är kvar till första toppen ”gillmans point” och han svarar ca en timme. Det känns som en evighet…
Kravlandes tar jag mig upp till den förbannade toppen som i själva verket inte är afrikas högsta, utan endast ett delmål på vägen. Jag kollar ner i den branta sluttningen där jag kom ifrån och är för stunden mycket nöjd med min bedrift. Jag försöker dricka av vattnet som har klumpat ihop sig till krossad is och tar fram en rund vit tablett som ska ge mig snabb energi. Jag stoppar den i munnen i får genast kräk känningar. Den skulle tydligen lösas upp med vatten 
Så jag kräks igen, men denna gång är det endast vatten som kommer ut. Min mage är helt tom. Mina tankar förs mot 21 åringen som vi träffade dagen före på vägen upp. Han hade tydligen kollapsat precis där vi befinner oss nu och hans ansikte var helt vitt och tomt när han bars ner på en bår. Jag är bara ett år äldre…
Efter att åter igen tvingats ladda om ställer jag mig upp på fötterna igen och fortsätter vidare mot Uhuru peak (afrikas tak). Det är inte alls lika brant nu och varje steg känns mycket lättare än förut. Underlaget är dessutom mycket hårdare när man väl är uppe på berget och plötsligt går jag på hårdpackad snö. Jag börjar se målet framför mig och tillslut når jag skylten vilket talar om att jag befinner mig på den högsta punkten i Afrika. Jag börjar gråta på samma sätt som jag gjorde när jag var ett litet barn ser hur solen sakta börjar lysa upp glaciärerna. Det är mäktigt! Jag tar fram kameran och börjar filma…
Det senaste 6 dagarna har tillbringats åt att bestiga Mt Kilimanjaro. Bestignigen har en väldigt central roll i dokumentärfilmen. Det är här som den röda tråden skapas och där vi följer en grupp på 11 personer varav 3 guider och 2 pensionerade guider. Hela dokumentären ska sedan byggas kring dessa 2 pensionerade guider som vi lär känna och får följa på vägen upp.
Både Siara och Gabriel är i 80-års åldern och har mycket erfarenhet från berget efter att under stora delar av sina liv guidat turister uppför berget. De problem och förändringar som de tar upp under bestigningen ska sedan kopplas mot forskare samt experter inom olika områden. Mycket tid och krut har därmed gått åt för att skapa en god relation med dessa guider samt att intervjua dem på olika platser på vägen upp. De har delat med sig av sina historier och sig själva och vi har haft 6 väldigt trevliga dagar på berget. Vi känner nu efteråt att vi har fått mycket bra material att jobba med. Fotografen Jon har dessutom varit med under bestigningen och hjälpt oss med allt från kamerainställningar till intervjufrågor. Vi har fått många bra tips från honom och det hela känns mycket bättre när man har med någon som verkligen är insatt i dokumentärfilm och vet hur man ska gå tillväga.
Nu är vi tillbaka i Moshi och de kommande dagarna ska ägnas åt att intervjua lokala experter inom olika områden som tas upp i filmen.
Fortsättning följer…
//Amaru
