Boliviaprojektet går fram i stabil takt. Vi är i full gång med planerandet av sommarens resa och resenärerna har äntligen korats! Till Bolivia i sommar åker … wait for it … Rikard Sjöstrand och Emiliah Holm! Grattis till er båda!

Det är bestämt att vårt samarbete med CIOEC och Centro Cooperativo Sueco blir sommarens huvudprojekt (se beskrivning längre ned). Under fem till sex av de totalt åtta veckorna kommer resenärerna att fokusera på detta, medan övrig tid kommer att fokuseras på Skolprojektet. Projektet i Buenavista är nu i stort sett helt överlämnat till kommunen. INUG kommer att besöka våra kontakter i Buenavista under sommaren men vi hoppas nu helt kunna överlåta ansvaret för den marknadsplan som utstakades förra sommaren. Vad gäller det hantverksprojekt som vi startade förra året har vi tyvärr insett att vi inte kommer längre med och har därmed lagt det på hyllan. Det blev många turer in i återvändsgränder och vi har insett att efterfrågan helt inte varit tillräcklig på de marknader vi undersökt. Om vi tar upp projektet igen i framtiden återstår att se.

Kampesino / CIOEC

Målet med detta projekt är att hjälpa jordbrukarna inom CIOEC (en jordbruksorganisation med bas i staden Cochabamba) att utforma affärsplan och strategier för deras verksamhet och varumärket Kampesino, som 13 ekonomiska bondeorganisationer idag säljer sina produkter under. Resenärerna kommer att genomföra marknadsanalyser, se över effektivitet i produktion, logistik m.m. och komma fram till åtgärdsförslag utifrån CIOEC:s styrkor och de möjligheter de finner på marknaden. För dig som läst fjärde året på Industriell Ekonomi kan sägas att årets Boliviaprojekt innebär Integrerad företagsplanering och Industriell marknadsanalys för en jordbruksorganisation på 2 650 meters höjd över havet!

3:e Nov

Då var det premiär för årets Boliviablogg! En kort resumé av höstens hittills utförda arbete följer:

1) Ett glatt gäng på 12 skallar har sammanförts med målet att starta upp ett sprillans nytt utvecklingssamarbete med ett av Sydamerikas allra fattigaste länder Bolivia.

2) Gänget har vävts samman genom otaliga namnlekar, porträttskissning, blinda parningsläten och en fantastiskt mysig tapaskväll.

3) Nu har så gruppen äntligen börjat utstaka ett antal möjliga projektområden.
Våra 4 huvudområden:

i. Uppföljning av förra årets projekt: Buenavista. Vi ska fixa en Facebook-sida till byn, redigera den turistkarta som sattes upp förra året samt hålla oss uppdaterade på vad som sker på plats.

ii. Hantverk. Detta projekt inleddes så smått redan förra året, men i år har vi lite mer kött på benen och framförallt fler användbara kontakter. I stort handlar projektet om att hitta en grossist här i Sverige som vill importera och distribuera Bolivias vackra hantverk.

iii. Samarbete med Cooperativo Sueco (kooperation utan gränser). Intresset för detta samarbete ligger främst i organisationens arbete med mikrofinansiering som är väldigt utarbetat i vissa länder i Afrika, men inte ännu i Sydamerika. Med mikrofinansiering menas att förse fattiga människor, som inte är välkomna hos de traditionella bankerna, med finansiella tjänster. Detta är ett mycket trendigt ämne och intresset för det växer alltmer.

iiii. Samarbete med Mano a mano. Mano a mano är en organisation som sysslar med alltifrån sjukvård och utbildning till vägbyggen och förseelse av el. Vår idé går ut på att följa en skolklass i Bolivia. Vi kan bistå med skolmaterial och kanske skaffa en systerklass till dem här i Linköping. Syftet ska vara att sprida kunskap och studiemotivera. Kanske finns möjlighet till motsvarande After School-projektet i Bolivia…

Projekten ovan befinner fortfarande i idéfasen och är under bearbetning. Förhoppningsvis kan vi genomföra de alla, men ännu är ingenting skrivet i sten.

Återkommer med våra framsteg när ni minst anar’t!

Sista veckan i Buenavista och Bolivia är passerad och mycket har hänt. För att fortsätta på det som skrevs sist så åkte vi på söndagen till UniArte för att köpa ytterligare hantverk att ta med till Sverige. Det blev ytterligare ett trevligt möte med Julio och diskussioner om kulturkrockar och Evo. På eftermiddagen åkte vi tillbaka till Buenavista för att på måndag morgon träffa killarna som skulle sätta upp kartan. Vid 12 på måndag står det klart att killarna har stannat i Montero för att äta lunch, på vägen mellan Santa Cruz och Buenavista. När de sedan anländer vid 15 så är det första vi får höra ”vi ska sätta igång men först ska vi bara äta lunch”. What!?! Jaja, som man efter sex veckor här lärt sig är det bara att säga ok och le. Det kommer bli gjort, men den ständiga frågan är bara när. Vid 21.30 står kartan klar och vi inser att trycket inte är 100 och efter tre samtal med VD:n bestämmer vi oss för att ta ner den, trycka om den och på tisdag sätta upp den nya versionen. Sagt och gjort. På tisdag 22.00 sitter kartan uppe och vi pustade äntligen ut.

Under veckan färdiggjordes och finslipades alla dokument, dels marknadsplanen, dels handboken och dels testamente och rapport för INUG:s räkning. För att ta en paus i allt åkte vi under veckan och red på Howard, norrmannens, ranch. Det var vi, Howard och hans Guacho från Paraguay – alla med Cowboyhattar och hästar med energi! Vi red på hans mark bland kossor och hästar, fåglar och hundar och i lagunerna låg krokodilerna och göttade sig.  Dagen avslutades med en kall öl på hans terrass i solnedgången där vi såg en 3 meter lång anakonda i lagunen nedanför och krokodilerna som bor där permanent. På kvällen åt vi middag, norsk fiskgratäng och till dessert Deisys kaffespecialitet.

I torsdags lämnade vi Jurgen och Gabys hus och tog oss till Santa Cruz. Stina som skulle lämna landet tidigare än mig, Sara, sa hejdå och vi båda två kände oss något sentimentala – både glada över att nått ett resultat och ett slut men också sorligt och tråkigt att lämna byn man lagt hela sin energi på och alla härliga och udda människor som finns i Buenavista. Väl i Santa Cruz träffade vi Carla och Julio för en sista gång och åt en god middag tillsammans.

Sen kom fredagen, vår reservdag inför lördagen då den stora presentationen i Buenavista skulle äga rum. Vi åkte för att hämta upp tröjor och visitkort till Reina, som båda skulle vara klara till onsdagen, men som fortfarande inte var klara. ”Mañana, mañana!” (ibland ogillar jag starkt dessa ord). Lördagen blev smått stressad. Stina åkte till Buenos Aires. Jag skulle hämta tröjor och visitkort och träffa Reina (som hade blivit försenad från Cochabamba pga. bussfel) och visa henne powerpointen vi skulle presentera några timmar senare i Buenavista. Men egentligen var det nog mest bara jag som kände mig lite orolig för om det inte skulle klaffa, Reina var stencool liksom alla bolivianer alltid. Så det var bara att ställa in sig i ledet och lita på att det här kommer ordna sig! Och det gör det ju alltid, på något sätt. Sagt och gjort. Klockan 16.00 anlände vi till Buenavista, jag och Reina, med dator, visitkort och tröja. Perfekt. Subgobernadoren kom med projektorn. Check. Restaurangen där vi skulle vara hade glömt bort bokningen men det löste vi snabbt. Empanadasarna var på g i köket. Klockan blev 16.30 (tiden som stod på inbjudningarna) och de som var där var Howard och Deisy.  Klockan blev 16.45, då kom kommunen. 17.00… 17.15… Klockan 17.30 och efter några samtal var vi 15 stycken där jag kände mig nöjd. På ena sidan satt kommunen och på andra de privata företagarna – inte helt otippat. Presentationen gick som smort, jag och Reina turades om, folk ställde frågor och hade synpunkter och förslag – tecken på engagemang!  Det avslutades med en diskussion som hette duga, bra mestadels men en aning otrevlig då Zulma på kommunen kände sig väldigt utsatt. Inte helt otippat det här heller… det största (och ständiga) problemet i Buenavista är politiken och motsättningarna mellan kulturer och grupper, kommunen och de privata företagarna. Men det var i det stora hela väldigt bra och alla var väldigt nöjda med vår insats och det som kommer. Vi hoppas och tror att Reina kommer göra ett superjobb och att hon, liksom vi har varit, kan vara länken mellan kommunen och företagarna för att få saker att ske och se resultat!

Efter presentationen blev det många farväl och återigen en blandad känsla av ”skönt, det är gjort” med ”vad jag kommer sakna de här människorna!”. Jag och Reina åkte samma kväll tillbaka till Santa Cruz och gick ut och åt med Nelson. Lyssnade till livemusik och försökte sjunga med i de traditionella folklore-låtarna. Sista dagen för mig i Santa Cruz spenderades också med Nelson och Reina, ända fram till tullkontrollen på Viru Viru International Airport klockan 22.00. Sista farvälet i Bolivia, för denna gång. På återseende!

Sitter just nu i London och väntar på sista flyget hem. Man kan ganska lätt konstatera att det varit en resa som gett en minnen och erfarenheter för livet. Mest intressant är människorna och kulturskillnaderna. Ett kort exempel från Viru Viru International Airport:

Flyget från Santa Cruz var en och en halv timme försenat. Bolivia. När jag kliver på planet ser jag till min förvåning en pojke på fyra år ligga i ett utav sätena med tröjan uppdragen och en fet spruta rätt in i magen. Det visar sig att det är pojken och hans mamma som jag pratat med tidigare på flygplatsen. Hon ler, tar sprutan och sätter den i hennes mun, drar pojken till rätt stol och där ligger han, mer eller mindre nedsövd inför resan. Ja, det är ju trots allt jobbigt om barnen börjar skrika eller inte får sova ordentligt. Bolivia. När jag satt mig till rätta och börjat småprata med grannen som kommer från Tarija i Bolivia hör vi en amerikanska storbråka och svänga med händer och armar som i talk-showen Ricki Lake med en i flygbesättningen. Hon får bara sitta med en utav hennes kompisar och inte allihopa, och nu undrar hon hur i * det kunde bli så. Amerikaner. Och där sitter jag, Sara från Sverige, och tänker ”Klockan är snart tre på natten, alla är supertrötta och vi vill bara lyfta, sätt dig ner och var nöjd.” Ordning och reda, inte sticka ut. Sverige. …och så alla fördomar såklart

Trots många frustrerande ögonblick så lämnar jag, och jag tror jag kan prata även för Stina, med mycket ny kunskap och erfarenhet och med många härliga minnen och nya vänner. Trots alla problem i Bolivia, är landet fantastiskt på många sätt.

I torsdags träffade vi Reina, tjejen som ska vara ansvarig för utförandet av marknadsplanen. Vi diskuterade bl a kontrakt, aktiviteter och presentation och det kändes som att mycket givande möte. Vi har båda en stark känsla av att hon är rätt person för det här arbetet och hon har många egna idéer. I slutet av mötet gick vi och fixade visitkort till henne och även en pikétröja med INUG broderat för att det ska synas att hon jobbar för Ingenieros Sin Fronteras.

Efter en givande dag gick vi på ”Festival de Vino y Queso”, alltså Ost och Vin Festivalen. Det var en mässhall full med vinleverantörer och osttillverkare som bjöd på smakprover och möjligheten att köpa deras produkter. Det kostade 140 kr att gå in och så fick man ett glas vin och behöll sedan glaset för att få det påfyllt med alla möjliga olika viner, både inhemska och internationella märken. Vid de flesta montrar stod det mycket uppklädda bolivianska kvinnor i långklänning och kraftig sminkning (en hel del med kraftigt förbättrade bröst också), och nästan halva lokalen bestod av bord och stolar där man kunde sitta och avnjuta de läckerheter som varje företags säljare gick runt och erbjöd. Längst fram var det en stor scen där två Argentinska folkmusikorkestrar framförde livemusik ackompanjerade av två dansare och publikens jubel. Besökarna på festivalen var en blandning av restaurangägare som var där för jobbet och personer som vi som bara ville dricka gott vin och äta bra ost. Vi var där med Nelson, Reina, Kim (en holländska vi träffat tidigare i veckan i Buenavista) och Luciana (en argentinska som bodde på Kims hostel) samt Lucianas vän Lucas som också kom från Argentina men som bott i Bolivia i fyra år. Vi njöt alla av vad festivalen hade att erbjuda och vid kvällens slut dansade vi glatt med till folkmusiken.

Fredagen tillbringade vi distribuerandes broschyrer på restauranger, turistkontor och hotell i Santa Cruz. Sedan unnade vi oss en liter tur i skobutiker och köpte Converse för 200 kr st, vartefter det var dags att träffa ordföranden för UniArte, en organisation av hantverkare från regionen Beni i nordöstra Bolivia. De jobbar med byar som är uppbyggda på samma sätt som Carmen men de är mycket mer avancerade i fråga om kvalitetskontroll och organisation. De har en butik här i Santa Cruz och på söndag ska vi gå till butiken och köpa lite varor för att kunna ta med de också till Sverige och visa för butiker där. Han var mycket intresserad av att samarbeta med oss och dessutom kommer han och Carla jobba för att kvinnorna som tillverkar Jipijapa ska kunna få hjälp av organisationen och bl a sälja sina varor i UniArtes butik.

Idag har vi varit på en Feria, dvs en marknad, som var en flera kvarter stor hangarliknande byggnad med en myriad av smala gångar kantade av bås där allt från strumpor till finklänningar såldes. Även sytillbehör, böcker skor, möbler och madrasser kunde köpas under taket. Under eftermiddagen har vi jobbat med marknadsplanen och funderar nu på om vi ska ta och gå på en bio till.

För att avsluta vill vi bara säga att våra tankar går till Norge och de drabbade där.

Feliz día de amistad!

Detta uttryck (i teorin och i verkligenheten) är något vi fått uppleva på nära hand den senaste veckan. Efter lite drygt fem veckor i detta land börjar vi förstå hur saker och ting går till trodde vi iaf, men trots allt är vi fortfarande svenskar och vi befinner oss i Bolivia. Som det stod i det senaste inlägget har det gått rejält framåt på sista tiden och vi känner oss nöjda, dock har det nu kommit till tidpunkten att genomföra alla lovade saker vilket har varit en källa till frustration. Låt oss gå igenom veckan dag för dag hittills:

Måndag: Vi ska stämma av allting med Zulma på kommunen och Carlos på Multimedia (företaget som tryckt och skall konstruera kartan). Dessutom ska ett av hotellen, som även hör samman med en restaurang på torget, betala sin del i kartan.

Sara går först till kommunen där det visar sig att Zulma inte har fått fram pengarna till kartan ännu eftersom kommunen håller på att byter bank på order från högre instans. Sara tjatar lite och de går till flera av Zulmas otaliga chefer som tillslut bara säger att de kommer ha fått fram pengarna till tisdagen. Dessutom går de till flera personer på kommunen för att hitta en elektriker som kan se till att det blir ljus på kartan, att använda samma gamla som jobbat med dessa frågor länge går inte för sig eftersom han jobbat för den förra kommunen också. En av cheferna visar sig som tur är vara något som liknar elektriker i grunden och han kommer se över installationen av ljus. Så iväg till hotellet vid den tid som sagts för mötet. Administratören är inte där och den stackars receptionisten säger att han inte får ge ut pengar och att han inte vet när den ansvarige kommer tillbaka. Efter lite telefonsamtal och ganska mycket suckande får han tillslut tag på administratören som säger åt honom att det bara är att ge ut pengar men han är fortfarande tveksam och när han skriver under papperet som ska fungera som kvitto mellan parterna blir han alldeles ifrån sig för att han tror att han gör fel, att det egentligen borde vara ägaren eller administratören som skulle skriva under. Denna process var bara för hotellet, att börja prata om restaurangen var det inte ens tal om men att ha kommit halvvägs känns som att steg framåt efter denna dag.

Tisdag: Dagen D för kartan (tror vi vid dagens början iaf). Carlos från Multimedia ringer och säger att det regnar i Montero (vilket det precis börjat göra i Buenavista också vid denna tidpunkt) och att arbetarna inte kan utföra jobbet denna dag eftersom de då skulle bli blöta (någon som hört talas om regnkläder?). Okej, tänker vi, men då gör vi det sen det finns fortfarande dagar kvar och den här dagen kan vi åstadkomma något bra på också eftersom vi skulle ha möte med Eduardo, som är Subgobernador över provinsen Ichilo. Vi har bestämt möte vid halv nio, strax efter är vi snällt där men hans sekreterare säger att han inte kommit ännu och att han inte alls har hört talas om att vi ska komma på besök denna dag. Vid kvart över nio går vi förbi igen och då har han fortfarande inte kommit. Vi går iväg och handlar (kollar bl a efter yoghurt från den Schweiziska osterian som inte kommit in för dagen ännu får vi höra utan borde komma vid tio/elva- tiden) och möter Eduardos pappa, Don Tito, som glatt berättar att hans son kommer vara på kontoret om en halvtimme. Så, en och en halv timme senare än vi tänkt sätter vi oss så äntligen ner vid Eduardos skrivbord. Det blir ett långt möte och mycket givande. Han är född och uppvuxen i Buenavista och har jobbat som guide i Amboró och han känner väl till alla möjligheter och svårigheter som finns i länet. En svårighet som är ganska påtaglig är att det odlas mycket coca i området. Bara några dagar tidigare har polisen gjort en razzia och hittat över 200 små fabriker som tillverkar basen till kokain, av dessa 200 var 10 stycken belägna i hus i Buenavista. Senare samma dag äter vi middag hemma hos Howard och han berättar för oss att det i denna razzia trots det stora antalet fabriker som hittats bara gripits 9 personer. Antagligen finns det många fler fabriker också men de betalade nog bättre än vad de nedstängda gjorde. Eduardo berättade också att det numera inte tas så bra hand om nationalparkerna. T ex sker skövling av bl a mahognyträd och då personer går in i parken för att hugga träd tar de ofta chansen att skjuta ett exotiskt djur, både för pälsen och för köttet. Efter avslöjandet av coca-fabrikerna har några reportrar även varit inne i början av parken och där hittat cocaplantage. Utöver dessa ganska dystra nyheter får vi dock ut mycket av mötet eftersom Eduardo tycker vår idé är bra och han erbjuder möjligheten för Reina (det var henne vi valde tillslut) att ha ett kontor i hans lokaler. Ett rum där hon har möjlighet att ha möten, en dator, en telefon osv. Han hjälper oss också med vilka vi ska bjuda in till presentationen som vi ska ha i slutet av projektet. Efter flera timmar är det dags för lunch och vi går då och frågar om det har kommit in någon yoghurt ännu, men det har det inte. Innan vi åker till Howard och äter middag på kvällen frågar vi igen och då säger de bara att det inte finns.

Hemma hos Howard får vi smaka på jättegoda ”Fiskekager i brunsås med kokt potatis och lingonsylt”, riktigt god norsk husmanskost. Vi blir kvar där länge, snackandes om allt från att lingon heter ”tyttebär” på norska till hur dåligt även den bästa tandläkaren här i Bolivia kan behandla sina patienter ibland. Howards bolivianska flickvän fick hjärtstillestånd då tandläkaren gav henne för mycket bedövningsmedel för att hon trodde att hon kände något i sin onda tand även efter en dos. Smärtan hon kände var antagligen bara ett uttryck för hennes rädsla för tandläkare men det värsta av allt var nästan att mottagningen senare ville att Howard skulle betala ambulansen eftersom mottagningen inte hade någon försäkring.

Onsdag: Dagen D (2) för kartan. Vi ska också träffa kvinnorna som tillverkar Jipijapa produkter vid 10. Carlos ringer under morgonen och säger att han ligger lite efter i arbetet eftersom inget jobb blev utfört dagen innan på grund av regnet och undrar nu om vi inte kan sätta upp kartan på torsdagen. Nej, säger vi bestämt för vi har bestämt möten i Santa Cruz på torsdagen. Okej, säger han, de ska försöka sätta upp den efter lunch. Vid tio sitter vi och väntar på Leonarda från Carmen, byn där hantverkarna bor. Hon är självfallet inte där då men vi får tag på henne på telefon och hon säger att hon ska ringa när hon är klar för hon väntar fortfarande på några produkter. På väg hem ringer Carlos och berättar att han inte kan komma vi lunchtid och sätta upp kartan med de pelare som vi beställt eftersom någon annan redan köpt dem. Tydligen beställer man dem en dag innan man vill ha dem och eftersom ingen hade hämtat ut dem på tisdagen såldes de till någon annan på onsdagen. Han erbjuder oss en annan typ av pelare som skulle se lite annorlunda ut och skickar ett kort på dessa via mail. Dock fungerar inte internet på något av internetcaféerna i Buenavista vid denna tidpunkt vilket gör det omöjligt att se bilden och vi vill inte köpa grisen i säcken och bestämma oss för något vi inte sett så vi avböjer förslaget och satsar nu på måndag istället. Håll tummarna för att det inte regnar! Leonarda ringer efter ett tag och har så gott som alla produkter med sig. De är fina och det käns kul att få något resultat efter några dagar med mycket samtal fram och tillbaka. De två tillfällena med uppskjutna datum för kartkonstruktionen gjorde att vi var tvungna att ringa till Zulma och ändra tiderna för att elektrikern skulle komma också, men hon verkade vara mer van vid sådant, hon är ju trots allt bolivian. På onsdagskvällen känner vi att vi behöver en paus från Buenavista och åker till Santa Cruz där vi går och ser sista Harry Potter-filmen, vilket fick bli ett bra avslut på en omtumlande dag.

Saludos

Projektet har nu på riktigt tagit fart och dagarna fylls med datorskrivande och vikande av 4000 broschyrer. Vår känsla är att mycket har hänt senaste veckan vilket känns väldigt bra. Vi har fått leverans av 4000 broschyrer (som nu viks till filmer på kvällarna). Vi har lämnat in stora kartan på tryck och uppsättning sker på tisdag. Till sist blev beställningen:
Karta med måtten 2,20×1,20 m. på väv
Metallram
Tak av Jatata (typ halm)
Snidade träpelare
Belysning
(Ett blogginlägg kommer efter tisdagens uppsättning om turistkartans långa resa från Norrköping, via Linköping och Santa Cruz till slutdestinationen Buenavista) 

Alla företag vi pratat med har betalat förutom ett, vilket ska betala på måndag. Så det hela slutar med att INUG endast betalar 1600 kr, medan kommunen som sagt betalar 2500 kr och företagarna tillsammans 2300 kr (för karta, materiel, uppsättning och broschyrer). Nöjda och glada. Broschyrerna ska under torsdagen och fredagen fördelas runtom Santa Cruz och även Buenavista (främst turistkontoret).

Via möten med Zulma på kommunen har det nu också kommit fram att hon i veckan ska flytta sitt kontor till Casa de Turismo y Cultura (turism- och kulturhuset) vid torget. Där ska hon jobba och även ha ett turistkontor, något som vi är väldigt glada över. Så nu ska vi förse henne med broschyrer och vi håller även på att hjälpa henne med att trycka upp en affisch med kartan som hon vill ha där. Hon betalar men vi använder företaget i Santa Cruz som vi redan är i kontakt med. Vi tänker även skriva ut delar av handboken, den samlade informationen och marknadsplanen åt henne för att underlätta hennes arbete. Det verkar nämligen som att ingen information från förra kommunen har överförts (eller snarare att den nya raderade allt) och Zulma står på ruta noll. 

Thomas Hjelms handbok ”Affärsutveckling inom turism” är nu helt genomarbetad och ligger nu som en bra grund i det slutgiltiga utformandet av marknadsplanen (Tack Thomas!). Vi har träffat Reina, en kompis till Nelson, och en utav våra två kandidater som anställd och ansvarig för marknadsplanen. Reina är ung, 23 år, pluggar turism och PR i Santa Cruz och är chefredaktör för en mindre turisttidning. Ambitiös, duktig och bra åsikter. Imorn, söndag, ska vi träffa en kompis till Carla som är vår andra kandidat. Vi återkommer!

Vi ska i veckan som kommer också träffa ”El Subgobernador” som är högsta hönset i provinser, över borgmästaren. Buenavista är nämligen provinsens huvudstad varför han har sitt kontor här. Vi var nämligen i måndags med Carla och hennes dotter hos Don Tito som tidigare drev ett hotell men numera ägnar sig åt att odla och sälja palmer och andra växter. Han sa sig ha plantor på ett värde på motsvarande en miljon dollar, något överdrivet även om trädgården och odlingarna visserligen täckte en stor yta. Han är också författare och hans son är också subgobernadoren. Vi satt och diskuterade vårt projekt och därför ska vi nu i veckan som kommer tillsammans med Don Tito träffa hans son. Bra för projektet och den anställde – subgobernadoren sitter på finansiella resurser som delvis enligt lag ska gå till turism och marknadsföring av staden.

I söndags var vi, också med Carla och hennes dotter Valeria, och besökte La Comunidad Carmen för att prata med kvinnorna som tillverkar Jipijapa-produkterna. Det var en superintressant upplevelse, för oss något utöver det vanliga. Vi tog oss dit via först 30 min på mototaxi och sedan 1,5 timmas vandring genom floder och skog. Byn består av, enligt läkarstudenten där, 97 familjer. De pratar spanska och quechua, har väldigt begränsad tillgång till elektricitet och lever med jaguarer och pumor runt hörnet. Vi välkomnades med nyplockade mandariner och satte oss sedan under ett halmtak och diskuterade en eventuell export till Sverige. Carla skötte snacket och vi pratade om kvalitet, ”massproduktion” (i dagsläget tillverkar de en produkt då och då), organisation och slutligen beställde vi en hel del produkter för att ta med oss till Sverige för ett vidare arbete i Boliviagruppen nästa år.

Två veckor kvar, tiden går snabbt och nu är tagget större än någonsin gällande projektet! Hasta luego amigos! (Vårt utrymme för foton är tydligen fullt, vi ska försöka radera några och återkommer med bilder!)

Som ni förstått har vi varit en del på kommunens kontor, både hos Borgmästaren René och hos turismansvarige Zulma. Mötena har gått bra och varit intressanta. Först kan vi börja beskriva kontoret och dess funktioner. Man kommer in till sekreteraren som har ett skrivbord och ansvarar för kontorets enda kopiator. Ingen dator finns så långt ögat kan nå utan allt sker för hand. I nästa rum sitter borgmästaren, eller vi kanske ska kalla honom Ärade Borgmästare, Herr René Vega Tarifa, även han utan dator. Han har såklart det största skrivbordet på hela kontoret och bakom honom sitter det affischer på presidenten Evo Morales och x antal loggor och utmärkelser. Trevlig man och uppenbarligen fan av INUG då han sedan delfinansierade kartan med 2500 kr.

I nästa byggnad sitter Zulma, personen som vi har mest kontakt med. Väntrummet utanför hennes kontor ser ni här på bilden. Hon har också ett eget bord, dock mycket mindre men med en stationär dator och även internet (då och då iaf). Hon är en supergullig kvinna, mycket idéer och positiv. Vi har nu träffat henne tre gånger och första gången var för cirka tre veckor sedan. Då låg det en stor spruta på bordet… hm, knark, diabetes? Vi hoppas på det sista. Andra besöket var i måndags och då satt hon helt plötsligt och ammade. Det visade sig att hon fött barn för fyra veckor sedan (alltså en vecka innan vårt första besök). Mammaledighet var det första vi tänkte, svenskar som vi är. Men icke, när hon ammat gav hon bäbisen till sin syster som satt bredvid som sedan lämnade kontoret och Zulma fortsatte sitt arbete. Härligt med vilja att arbeta men hon är ju en bäbis på en månad!

Väntrummet på kommunen

Som sagt bidrog slutligen kommunen med de 2500 kr vi bad om i en ansökan till borgmästaren. Det var då vi lärde oss (Zulma hjälpte oss) hur man på riktigt i Bolivia skriver en ansökan till Den Ärade Borgmästaren. Så här skulle det se ut:
Honorable Alcalde
Señor René Vega Tarifa

På svenska:
Ärade Borgmästare
Herr René Vega Tarifa
Och extremt viktigt med stor bokstav även på Borgmästare!

Tredje gången vi träffades var igår och då hade vi bestämt möte till 9.00. Vi kom dit, efter att ha varit här några veckor och lärt sig hur det fungerar, 9.10 och väntade ett tag. Efter ett tag ringde vi Zulma och frågade var hon var. ”Vi har möte, kan ni komma om en halvtimme igen?”, svarade hon. Ja, som tur är bor vi nära och vi gick hem och fortsatte arbeta framför datorerna. Efter 40 min ringde vi igen för att dubbelkolla (innan vi gick dit igen) och hon bad oss snällt vänta ytterligare 15 min. Efter 20 min gick vi hemifrån och kom perfekt i tid.  80 minuter senare satt vi iaf alla tre med ett leende på läpparna på Zulmas kontor och diskuterade betalning av kartan och även elektriciteten till belysningen.

I slutet av förra veckan var vi som ni läste i det senaste blogginlägget iväg på en liten trip till Cochabamba. Allt som allt var det mycket trevligt och vi gillade staden och dess trevliga invånare men vissa saker vi upplevde skulle vi kunna kategorisera som kulturkrock. Vår upplevelse av bussterminalen var ett praktexempel på en sådan händelse. För att ni ska kunna förstå känslan lite bättre börjar jag med att beskriva hur det ser ut i Cochabamba. Staden ligger som i en skål, omgiven av berg, vilket gör att det finns vissa begränsningar i frågan om utbredning, trots att bolivianerna är riktiga hejare på att bygga hus och gator på bergssluttningarna. Gatorna är med andra ord inte speciellt breda och ofta ganska kuperade. Bussterminalen ligger i det som för några år sedan var utkanten av staden men då stadens invånarantal nästan har fördubblats sedan 2004 då vår Lonely Planet bok är tryckt, från drygt 500 000 personer till knappt 1 000 000 har nu hus växt upp runtomkring den. Den kraftiga ökningen är absolut inget unikt för Cochabamba utan samma sak sker i hela landet (vi ser bebisar överallt hela tiden) och eftersom folkökningen sker mycket snabbt hänger inte utbyggnaden av infrastrukturen med vilket i stort sett resulterar i dubbelt så många människor på samma yta.

Terminalen är en ca: 300 m avlång byggnad fylld med myriader av små bås i rader tillhörande alla möjliga bussbolag, uppblandat med restauranger och små presentshoppar. Längs hela gatan utanför står det taxibilar i flera rader, ibland verkar det som att hela gatan är fylld med dem men så rör sig plötsligt några av filerna och man inser att det faktiskt är en väg och inte en parkeringsplats. Mitt bland alla bilarna går det självklart runt försäljare som säljer allt från kontantkort till toapapper. Många försäljare drar en överlastad vagn där du kan välja på en uppsjö av godis och snacks. Det är bara att försöka följa strömmen och komma in i byggnaden där vägen också är kantad av försäljare från bussbolagen som alla försöker få dig att åka med deras buss till vilket resmål som helst. Ofta säljer de biljetter till turer som skulle gått för 5 till 10 minuter sedan men som det självklart fortfarande finns möjlighet att åka med. Tar man sig igenom folkmassan innanför dörrarna och kämpar sig fram till utgången mot plattformen kan man efter lite köande få en tillrättvisning av den vänlige mannen där som förklarar att man bara har köpt en biljett och inte betalat ”Derecho de uso del Terminal”, alltså rättigheten att använda terminalen, vilket resulterar i att man måste ta sig tillbaka genom folkmassan till mitten av terminalen där man ställer sig i en ny kö för att betala avgiften om knappt 2 kr och 50 öre och få ett kvitto på det som man sedan (efter lite köande)lämnar över till den vänlige mannen igen. Så är man då äntligen ute på plattformen. Där är det om möjligt ännu mer kaos med en smal trottoar där människor trängs med all sin packning (man skulle nästan kunna tro att alla ska flytta) och framför trottoaren radar bussarna upp sig. Varje bussfil är ca: 3m bred och då terminalen är ca: 300 m lång står det alltså omkring 100 bussar uppradade i bredd på en och samma gång. Eftersom dessa bussar inte täcker behovet av alla som vill åka står det bakom de flesta bussar minst en buss till. Varje bussbolag verkade ha sin bestämda fil och det bolag som vi åkte med hade minst 3 bussar som skulle avgå samma tid (till olika destinationer), plus de bussar som skulle avgå en halvtimme tidigare men som en kvart efter att de skulle avgått inte ens hade kommit in på stationen ännu. Efter lite knuffande och buffande på trottoaren (samt ett snabbt närmande av klockslaget då vår buss borde avgå) bestämde vi oss för att bege oss ut i busshavet och leta efter vår buss. Där fick vi uppleva ett fascinerande spel som jag skulle vilja beskriva som busspussel. Det går till såhär ungefär:

Ta en asfalterad yta ca: 300 * 150 m och låt en massa bussar köra in och ut längs ena kortsidan. Öppna sedan upp och släpp in bussarna, ställ dem lite på snedden längs ena långsidan och fyll på i rader därefter. När det inte längre går att ställa bussar på detta sätt utan att det kommer förbi några nya bussar bakom, rada upp bussarna så nära den andra långsidan som möjligt men ställ dem där så att de tar upp så lite plats på djupet som möjligt och lämna en smal fil där ev nya bussar skulle kunna köra in.  Kom nu på att de första bussarna du stoppade in också är de som ska åka först och försök skapa tillräckligt med plats för att de ska kunna åka ut utan att krocka med någon annan buss. För att detta ska kunna möjliggöras skicka ut en person från varje buss att ställa sig bakom för att vinka och skrika åt chauffören. Men för att det inte ska bli för lätt låt sedan de bussar som ska avgå lite senare komma in genom ingången och fylla på innan de första har åkt. Om vissa hävdar sin rätt genom att faktiskt åka, tuta. För att höja svårighetsgraden ett snäpp till släpp så ut passagerarna på planen och låt dem irra runt för att hitta sin buss som inte står där det står på biljetten att den ska stå eftersom den självklart inte heller avgår i tid (eller ens har kommit in när den ska avgå) blir passagerarna kvar på planen en längre tid vilket resulterar att de kan vara i vägen för många bussar.

Trots detta kaos kommer de flesta resenärer på den buss de ska och bussarna kommer iväg dit de är menade att åka, även om det ofta är med en grövre försening.

Detta var alltså en beskrivning av vår upplevelse att åka buss i Bolivia (specifikt Cochabamba). Vi kom fram dit vi ville och dessutom i någorlunda tid och även om vi hamnade bredvid en man vars snarkningar man vaknade av trots öronproppar måste jag ändå säga att bussresan gick riktigt bra.

Till nästa gång!

Lim och Shora

Efter vårt besök i Santa Cruz förra veckan återvände vi till Buenavista och fortsatte redigering av kartan och broschyrer. På torsdagen åkte vi och besökte José, en god vän till Gaby och Jurgen som vi bor hos. Han bor 6 km utanför Buenavista med sin son Andrés på 5 år i ett hus med ett rum. Där har han två glödlampor, rinnande vatten men ej drickbart och inte heller något varmvatten. José är tysk men har bott i Bolivia i 20 år och känner sig därmed mer boliviansk än tysk i dagsläget, något vi håller med om.

José är en fascinerande man med ett gott hjärta – klyschiga ord men sanna. Vi blev kvar hos honom i fem timmar, drack inte alls gott kaffe, åt bananer och lyssnade till hans historier och åsikter. För det första har han en fantastisk trädgård med allt man kan tänka sig; nötter, frukter, grönsaker, örter… och han kan allt om dem. För det andra bor han mitt i skogen, utan grannar och gatubelysning, ensam med sin son och kämpar för sin överlevnad. Har senaste året haft salmonella, parasiter och malaria och har samtidigt försökt bygga klart sitt nya hus på tomten som ska bli hostel. Men vilken glad man! Generös, omtänksam och hjälpsam. Berättade mycket för oss om politiken i landet och i Buenavista, kul att höra några åsikter som är mer diplomatiska än många andra, positiva och negativa saker om båda parter. Nu har han äntligen blivit frisk, fått ett lån av sin bror i Tyskland och ska bygga klart sitt hus inom en månad (vilket vi hoppas blir sanning, man vet aldrig…). Han är därmed involverat i vårt projekt och är taggad på att få turister till hans ställe som numera heter – ”Monte de José” (= Josés skog).

Av José fick vi tips om ”Flora y Fauna” – ett ställe som drivs av en engelsman vid namn Robin Clark. Även han är superkunnig av naturen och forskar på fåglar och insekter. Han är co-founder av Nationalparken Amboró och bor och driver Flora y Fauna med sin peruanska fru. Vi besökte dem därför i fredags, och mycket riktigt som José sagt så är Robin ”un borracho” (fyllo). Vid 10 på morgonen anlände vi och vem sitter inte där med en stor öl i handen… Robin. Efter snack om insekter och fåglar och sedan turism, insåg både han och vi att han inte alls passade i vårt projekt. Hans målgrupp är någon helt annan (utländska naturmänniskor och forskare) vilket vi tyckte var ganska skönt trots allt. Sedan blev det ännu mer redigering i InDesign och på kvällen gick vi till torget för att se Bolivia-Argentina i Copa Americana som precis dragit igång. Lika blev det och kvällen slutade istället med pokerspel på La Plaza.

Under helgen fortsatte vi redigeringen för att sedan på måndag lämna in broschyrerna på tryck i Santa Cruz. Stina blev försteredigerare i sina vantar och med ryggen mot den öppna gasugnen – vilken kyla som kommit till Santa Cruz och Buenavista!

Stina redigerar karta i kyla

…sagt och gjort. I måndags åkte vi till Santa Cruz, halvdåliga i magarna, men lyckades i alla fall lämna in broschyrerna för att sedan vara kvar på rummet i ett dygn. Efter Dimor-piller och 16 h sömn var vi någorlunda på fötter igen och i onsdags åkte vi till Cochabamba.

Efter dubbelbokningar på terminalen i Santa Cruz kom vi iväg två timmar senare och passerade alla möjliga samhällen. En lång busstur (10h) och med 30 min medicin- och hälsosnack (det var då vi blev pålurade ”Maca”) men med superhäftiga omgivningar, framförallt på 3500 meters höjd!  Väl framme i Cochabamba väntade värme, sol och god middag. Härligt att äntligen inte behöva frysa!

Cochabamba ligger på 2700 meters höjd och det känns i form av att man lättare bli andfådd och lite snurrig då och då. 1 miljon invånare och en stad med puls! Idag har vi först varit på Hand in Hand och träffat Ingeniero Ivo Velasquez och hans två andra ingenjörskompanjoner i 55-årsåldern och även Ingeniero Junior. Junior var en yngre och inte lika erfaren ingenjör, därav namnet Junior. Även vi kändes oss som ”Juniors” när vi väl började diskussionen om brunnar, dammar och vägbyggen. Men där satt vi i 3,5 timme, åt salteñas (liknande empanadas) och presenterade våra organisationer och projekt, och diskuterade ett eventuellt framtida samarbete. Det var väldigt intressant att se bilder och höra om deras projekt runtom Bolivia. De bygger vägar, dammar och brunnar i väldigt fattiga och utsatta områden. Innan Mano a Mano genomför sina byggen går människorna på stigar i timmar, för att handla, hämta vatten och kanske tom dagar för att ta sig till sjukvård. Mano a Mano verkar som en bra organisation som alltid involverar lokalbefolkningen och kommunen. Dessutom sysslar de med riktig ingenjörskonst! Det hela slutade väldigt positivt och vi kommer absolut hålla kontakt och utvärdera framtida samarbetsmöjligheter.

Stina och Ivo på Mano a Mano:s kontor

Direkt vidare till nästa möte på El Centro Cooperativo Sueco – Kooperativet Utan Gränser. Där träffade vi damerna Martha och Wilma och diskuterade även med dem vad de gör och vad vi, INUG, har att erbjuda. Vi pratade främst om ett projekt som handlar om småföretagare som producerar och säljer allt från grönsaker till små ikoner, vilka behöver hjälp med främst marknadsföring.

Med dessa två möten kan vi bocka av (även om vi ska hålla dörrarna öppna under resterande tre veckor också) vårt mål att knyta nya kontakter inför framtida projekt och samarbeten här i Bolivia.

Genom en sporadisk kommunikation med Kristoffer i Norrköpingsgruppen som gjorde kartan har vi (han) nu också uppdaterat kartan över byn då vi insåg att alla vägar inte stämde. Lite småpill kvar men på tisdag är det äntligen dags för tryck och sedan veckan efter montering och uppsättning. Via ett telefonsamtal med Zulma på kommunen i Buenavista fick vi också reda på att borgmästaren har godkänt vår ansökan om bidrag till kartan på 2500kr. Skönt. Även Javier på Santa Maria som var så negativt inställd till en början har hört av sig och berättat att han vill vara med och därmed även betalar. Känns speciellt skönt med tanke på att mötet med honom inkluderade en väldigt livlig diskussion där vi försökte övertyga honom, vilket vi uppenbarligen måste ha lyckats med trots allt. Sakta men säkert framsteg!

Kvinna i typiska traditionella bolivianska kläder

Diskussioner har även förts med förra årets resenärer angående finansiering av den anställdes lön (ansvarig för marknadsplanen) och även projektet i övrigt. En utav dem, Tobias, kom på en bra idé om hur vi skulle kunna finansiera det från Sverige. Tills vidare lämnar vi det så, men förhoppningsvis kan vi presentera den inom två veckor och vi fått till det som vi vill. (Det har nämligen varit så att efter att ha pratat med bla. Rene och Carla så insåg vi att lönen måste vara mycket högre än vad vi tänkte från början.)

Så vårt största problem och utmaning är fortfarande att hitta rätt person. Reina, som vi egentligen skulle träffats i måndags då vi var sjuka, ska vi nu istället träffa på tisdags. Vi håller tummarna. Om inte hon passar eller vill, kommer vi förmodligen sätta upp annonser på A4 i Buenavista och på universitetet i Santa Cruz som har utbildningar inom turism.

Resterande tid i Cochabamba spenderas på att vika broschyrer, dela ut dem, skriva på rapport och marknadsplan, kolla på matcher i Copa Americana och sticka.

På lördag kväll åker vi tillbaka till Buenavista för att på söndag åka med Carla till ”las tejedoras” – vävarna som tillverkar JipiJapa-produkterna.

Det var allt för denna gång. Tre veckor kvar, tiden går fort. Hälsningar från Cochabamba!

Tänkte att vi skulle dela med oss lite av småsaker som händer här i Bolivia – en blandad kompott!

*Vi somnar till hundar som skäller och vaknar till tuppar som galer.
*Hönorna här, som traskar lite varsom, kan både hoppa jämnfota och klättra i träd.
*Finns en kossa som verkar bo ett kvarter från huvudtorget i Buenavista, precis vid sidan av vägen.
*Vi dricker, i Buenavista, tre till fyra koppar kaffe varje dag.
*Vi äter (för) många empanadas con queso, friterade degknyten med ost. Mums.
*Den största delen av samtalen med män, avslutas med en snuskig kommentar ang kvinnor i allmänhet eller om hur vackra vi är och hur blåa våra ögon är.
*På bussen påväg till Cochabamba blev vi pålurade att köpa “Maca” som skulle vara ett väldigt bra naturligt preparat för hälsan. Bra tyckte vi. Sen när vi kom till hotellet googlade Stina “maca” och vips – vi råkade köpa naturligt viagra som man bland annat använder för att göra lamor dräktiga. Så vi får väl se om vi vågar prova, än sålänge ligger pulvret väl nedpackat i väskan.
*Efter missförstånd vid incheckning i Santa Cruz för någon vecka sedan, heter vi nu “Lim” (Stinas mellannamn är Linn) och “Shora” (Sara).
*Eftersom vi båda har ett stort hjärta för Argentina smyghejar vi på dem i Copa Americana som just nu spelas i Argentina. Dock så spelade de oavgjort mot Bolivia förra veckan och igår samma sak mot Colombia. Vaaaamos Messi!
*Förra veckan, när det var som kallast, satt vi och korrigerade kartan hemma i Buenavista i köket med ryggen tätt mot den öppna gasugnen, med vantar på och stora koppar te. Brrr.
*Har spelat poker en kväll på restaurang La Plaza med norrmannen Howard, schweitzaren Marcus och Daisy. Stina tog hem spelet och därmed gick vi plus 40kr!

Det var lite smått och gott tills vidare! Snart kommer ytterligare ett inlägg mer om senaste veckan och projektet.

Hälsningar från ett varmt och soligt (!) Cochabamba