Nu har det blivit dags att söka resenärer till vårt projekt! Som resenär kommer du tillsammans med en annan resenär få åka nertill Tanzania och den skolan där vi arbetar med vårt projekt. Som resenärverkställer man det jobb som vi i Tanzaniagruppen arbetat med under året. I årkommer årets resenärer fortsätta där Sofie och Martin (förra årets resenärer)slutade förra sommaren. I nuläget står två nya hus klara på plats som behöverbl a lampor och kablar. Sedan arbetar vi just nu med en ritning på ett batterihus,något som arbetet i sommar också kommer kretsa kring.

Är du kunnig inom el och vill hjälpa till så att flickinternatet kan få ett fulltfungerande el-system? Hjälpa till så att de kan läsa läxor på kvällarna och sovalugnt i sina sovsalar? Vill du vara med och ge flickorna en chans till utbildning?

På torsdag den 22 november är du jättevälkommen till en info-lunch somkommer hållas i P42. Där du kan ställa frågor till projektmedlemmarna, och ävenkommer få höra en lite mindre presentation av förra årets resenärer, Sofie och Martin.

Skicka in ditt CV och förklara varför just DU skulle passa som resenär sommaren2013. Detta skall skickas till sekreterare@inug.se, senast den 25:e november.

Vi ses på torsdag!

P.S. Kika gärna lite längre bak i bloggen, där finns lite inlägg av Sofie och Martin,sen de var nere i Tanzania i somras!

Halloj! Lovisa från Tanzaniaprojektet här!

I måndags förra veckan fick vi i INUG besök utav Caroline Nielsen, en tjejsom tidigare haft samarbetet med Mavuno i Tanzania, och föreslog justTanzaniaprojektet till INUG i Linköping! Just nu doktorerar Caroline i småelsystem på högskolan i Dalarna.Detta guldtillfälle såg vi till att ta vara på, och satte bl a in ett extra-insattlunchmöte förra måndagen.

Caroline var nere i Tanzania i somras, och har också en del kontakterdärnere. Hur skol-byggandet har fortsatt visste hon inte riktigt. Men hontrodde att det fanns funderingar därnere till att börja ha de större sovsalarnasom lektionssalar till en början, för att starta upp skolan i en lite mindre skalatill att börja med.

Sedan förklarade vi våra tankar kring det system vi tänkt bygga och undradelite över vad hon tyckte/tänkte. Som känt så finns det tusen olika sätt attbygga systemen och alla har sina för-och nackdelar.Det finns inget rätt eller fel, utan mer olika sätt att göra det på. Carolinekunde ju därför inte säga om vi tänkt rätt eller fel, det finns det ingen somkan göra, men hon kom med lite “inputs” kring hur vi skulle kunna tänka. Honberättade bl a om en skola där de hade ett “el-spar-tänk”. Man var noga medhur man använde elen, satte te x lågenergilampor i de rum där belysningenanvändes mycket, lärarna hade också koll på varandra för att inte slösa ilärarbostäderna.

Diskuterades också att man t.e.x kanske skulle fråga skolan vad de har förkrav/önskemål på systemet. Då skulle det bli lite lättare att möta just derasbehov och designa systemet utifrån det.

Som sagt, det finns många för-och nackdelar med olika system. Finnsinget heller “rätt” eller “fel”, och Caroline rådde oss till att egentligen barabestämma oss för ett system som vi sedan kör på.

Svårt att sammanfatta alla tankegångar och diskussioner som går i gruppenjust nu, men nu fick ni en liten update i alla fall om vad som hände på detextrainsatta lunchmötet vi hade förra måndagen!

Lovisa Gustafsson – Tanzaniaprojektet 2012/2013

Nu är Tanzania-gruppen äntligen tillsatt och arbetet pågår för fullt. Hittills har hela gruppen fått en genomgång kring grundläggande el-kunskaper utav Jonatan och Martin, som båda har tekniken som huvudområde i projektet. Det är ju viktigt att alla projektmedlemmar har en ganska bra förståelse om hur saker och ting fungerar när det gäller el och el-system. Gruppen har också fått en liten redovisning av sommarens resenärer, Sofie och Martin. De berättade vad de gjorde nere i Tanzania, hur det var, om hur området där skolan ligger ser ut, och vad man kanske ska tänka på innan kommande sommarens resenärer åker ner.

Vi har under den här tiden också haft lunchmöten varje vecka där det diskuteras bl. a. kring system till internatet, planeringar osv. Arbetet är i full fart, och gruppen vid gott mod!

Nu följer ett liten presentation av alla i gruppen:

Filippa Ehrenborg, projektledare och går i 4:e året Industriell ekonomi: Jag är ursprungligen från Stockholm och har varit med i INUG sedan våren 2010 och hunnit sitta med i Tanzania dokumentärfilms projektet och i styrelsen under min tid i föreningen.  Efter ett utbyttesår i Irland var jag taggad på att gå tillbaka till INUGs kärnverksamhet, projekten. Jag är otroligt nöjd med gruppen och känner att det inte kan bli annat än ett fantastiskt år!

Maria Sundin, projektets röst i eventutskottet, går första terminen på Design och produktutveckling: Jag har nyss flyttat hit ifrån Smålands mörka skogar. Jag sökte mig till INUG för att få vara med och förbättra världen, men har efterhand även upptäckt att jag under tiden kommer få vara en del av ett glatt gäng som delar min ambition. Min fritid ägnar jag gärna åt att träffa nya och gamla vänner, lära mig nya saker och åt att sy och pyssla

Johnatan Turesson, huvudområde tekniken, går 3an å maskin: Jag är född och uppvuxen på en gård mellan Skövde och Mariestad. Är inne på mitt andra år i Tanzaniaprojektet. Sökte projektet för jag är intresserad av micro-elsystem samt för att få utnyttja mitt kunnande att hjälpa andra.

Sofie Kalldin, ordförande i INUG linköping, läser femte året på Teknisk Biologi (TB): I somras fick jag det hedersfyllda uppdraget att få åka ner till Tanzania tillsammans med Martin Åbom för att installera kablar i internatdelen av skolan som ska starta 2015 i Chonyonyo. I år har jag tagit över rodret från Otto som var förra årets ordförande för INUG Linköping. Jag är fortsatt med i Tanzaniaprojektet, mycket för att informera om hur det gick i somras men även för att vara med i de kommande diskussionerna.

Anna Angel, projektets röst i näringslivsutskottet, går fjärde året på Industriell ekonomi:  Jag är född och uppvuxen i Båstad. På fritiden tränar jag och umgås med vänner. Största anledningen till att jag sökte INUG var för att få vara en del i en organisation som konkret jobbar för en bättre framtid. Därför var det speciellt roligt att få vara med i Tanzaniagruppen.

Vendela Palmberg, ansvarig för gruppens dokumentation, läser tredje året på industriell ekonomi: Detta är mitt andra år i INUG och tanzaniaprojektet och jag tror detta år kommer att bli jätteroligt. Jag sökte till Tanzaniaprojektet för att jag lockades av idén med solceller. Har alltid varit intresserad av välgörenhet vilket gjorde att jag ville engagera mig i INUG.

Linnea Lundberg, huvuområde tekniken, läser mitt tredje år på civilingenjörsutbildningen Energi miljö och management: Jag kommer ursprungligen från Sätila en liten ort några mil ifrån Göteborg. Jag älskar vatten och simmar gärna eller hoppar från svikten om möjligheten finns. Tycker även om dans cheerleading och gymnastik även om det inte riktigt hinns med för tillfället. Det här projektet känns spännande eftersom det hjälper människor men också bidrar till hållbara lösningar för miljön. Utbildningen jag läser handlar om detta och det är roligt att redan nu få delta i ett sådant här projekt.

Martin Åbom, huvudområde tekniken, går 5e året på Maskin: Jag är 27 år och kommer från från Skövde. Jag kom med i projektet som Tanzania-resenär 2012 och åkte ner tillsammans med Sofie Kalldin. Mina intressen (i fallande ordning): Fotboll, min sambo, min mekaniska additionsmaskin som står på skrivbordet, att ta sticklingar på min systers krukväxter i smyg, brännmaneter och världsherravälde

Caroline Berggren, ansvarig för stependieansökningarna, går 2a året på Industriell ekonomi: Jag valde att söka till INUG då jag endast hört gott om organisationen och dess projekt. Anledningen till att jag sökte till just Tanzania gruppen var att belysningsprojektet på det blivande internatet verkade spännande och vettigt. Jag tror att året kommer vara givande och att vi som grupp kommer att föra projektet framåt och att resenärerna kommer att göra mycket nytta väl på plats!.

Johan Walldén, huvudområde tekniken, går 4:an på teknisk fysik (Y): Jag valde Y-pogrammet för att det ger en bred förståelse för hur naturen fungerar i grunden. Jag sökte INUG för att träffa nya människor och för att det arbetet vi gör hjälper människor som inte har det lika enkelt ställt. Att det blev just Tanzaniaprojektet beror på att energidelen intresserade mig då jag läser en el-inriktning på Y.

Lovisa Gustafsson,  marknads-och-info ansvarig i projektet, sitter alltså med i Marknads-och infoutskottet i INUG också. Jag går 1:a året på Civilingenjörsutbildningen inom maskin. Jag sökte mig till INUG för att föreningen jobbar mot saker som jag också vill jobba mot, och ville vara med och hjälpa till med det. Varför jag sökte till just Tanzaniaprojeket var för att jag tyckte det projektet verkade bra och spännande. Det viktigaste du kan ge en människa idag är kunskap, och kan vi vara med och hjälpa till med det, i det här fallet med lampor och elektricitet, så är ju det otroligt kul!

Sådär, ett litet ord från alla i gruppen!

Nu är det början på ett nytt INUG-år. Det innebär en ny grupp och nya taggade medlemmar. Jag heter Filippa Ehrenborg och blev i våras vald till projektledare för tanzaniaprojektet 12/13.

Projektet kommer att ta vid där resenärerna lämnade. Kommande år ska det alltså planeras för att dra solceller till nästa huslänga, med allt vad det innebär med kablar, solceller, batterier osv. Vi kommer även börja titta lite lätt på hur återvinningen ska gå till och besluta om hur vi vill gå vidare tillsammans med Mavuno projects, vår samarbetsorganisation på plats.

Till nya gruppen söker vi nu folk som är intresserade av att lära sig mer om solceller, el och INUG som organisation. Elkunskap från tidigare är inget krav, men en fördel.
Vi söker även personer som kommer att vara gruppens kontakter med marknadsföring-, event- och näringslivsutskottet.

Vi kommer berätta mer om projektet och kommande året på infoföreläsningen den 4 september 12.15 i C1. Vid frågor är du även välkommen att ta kontakt på projekledare.tanzania@inug.se

Tveka inte att söka. Vi ser fram emot att få jobba med dig i höst!

/ Tanzaniagruppen 12/13 genom Filippa

Hallu!

Klockan är 02:58 och jag sitter på Entebbe flygplats och väntar på mitt försenade flyg hem. Vissa kanske tycker det låter jobbigt men då vet de inte att det serveras samosas (Ugandas namn på sambusas) i cafeterian. Dessutom får jag ju tid att skriva ett sista blogginlägg.

Samosas (eller Sambusas)

Som Sofie skrev så blev jag i onsdags morse brutalt övergiven vid en grusväg efter att i veckor blivit ompysslad av Brigitte, Mary och alla andra. Jag var faktiskt lite nervös över att för första gången i detta land resa helt allena. Jag stod och väntade på den buss jag hade tänkt ta i ca en timme men hoppade sen på en daladala, minibusstaxi, som tog mig hela vägen till Bukoba. Jag slog personligt rekord i daladala-packling. 25 vuxna, två barn och en kyckling var vi som mest i en minibuss med sittplats för 13. Jag har fortfarande blåmärken på knäna så trångt var det.

Strandkant i Bukoba

Bukoba är en mysig stad vid kanten på Victoriasjön. Jag checkade in på Bukoba Hotel vars enda fördel var ett det låg väldigt nära nämnda sjö. En liten strandpromenad var inte helt fel, men tyvärr innebar det strandnära läget även att intilliggande Bukoba Club’s nattslånga dunka-dunka ekade i mina öron, som skulle upp kl 05.30 nästa morgon för att ta den enda bussen till Kampala. Våldsamt trött satte jag mig i bussen för att göra den sju timmar långa resan till Ugandas huvudstad. Denna myllrande miljonstad var mycket intressantare vid en andra anblick. Jag och Sofie passerade ju här på vår väg till Karagwe och vi var då inte överdrivet imponerade. Men denna vända uppskattade jag kommersen och folkhavet på ett annat sätt (bara en sån sak som att det går att hitta snygga jeans och en påse m&m) och jag tänker helt klart komma tillbaka hit.

Så nu sitter jag alltså här på flygplatsen och väntar och om elva timmar borde jag åter kunna sätta mina sandfärgade skor på svensk mark. Som jag nämnt tidigare så växer Tanzaniernas livsstil på en och det märks nog framför allt på de tyskar som varit här betydligt längre tid än mig. Men även jag åker hem med en stark känsla av “hamna shida”, allt ordnar sig. Det har varit en fantasisk upplevelse och jag får passa på att tacka INUG för att jag fick den här chansen. Tack också alla som har följt bloggen och för er som läser på Linköpings universitet och tycker vår reseskildring varit intressant att följa säger jag bara: Sök resenär 2013!

Over and out.

/Martin

I morse på vägen till kontoret släppte vi av och sade adjö till Martin vid busstationen. Så i skrivande stund är han på väg till Bukoba för att fortsätta sin resa hemåt imorgon. Trevlig resa Martin!

Själv sitter jag alltså kvar i Karagwe. I väntan på att mitt resesällskap ska komma ner till Tanzania, passar jag på att uppdatera er där hemma om vad som hänt de senaste dagarna samt skriva klart dokumentation till näst kommande år.

I söndags blev det en redig spelkväll tillsammans med österrikarna. Där vinnare korades i UNO (med en blandning av spelregler), ”Åsne-spelet” och i ett spel som jag aldrig sett tidigare som heter ”Malefiz” på tyska, man skulle flytta på block för att blockera vägen för andra och försöka hinna fram först till målet. Vi hann aldrig klart, det verkade vara ett spel som tar väldigt lång tid. Speciellt eftersom man blev ner knuffad hela tiden…

En vacker vy från Chonyonyo

Efter en trevlig och vilsam spelkväll var jag äntligen pigg och feberfri nog att följa med ut till Chonyonyo. Så efter vårt sista måndagsmöte med många lovord om framtiden åkte vi ut en sista gång till skolområdet i Chonyonyo. Där började vi med att filma området för att enklare kunna förklara för våra projektmedlemmar där hemma hur det ser ut. Vi tog även några tagningar för vårt lilla filmprojekt vi nämnt tidigare. Som förhoppningsvis kan bli något att visa, vi får se.

När vi kände oss nöjda med filmningen satt vi fart med den sista ingången. Det märktes att vi har fått

Ännu en vacker vy från Chonyonyo

upp en teknik och rutin för hur vi jobbar för det gick väldigt snabbt och smidigt. Det var lite av en konstig känsla att slå i den sista klips-spiken. På sätt och vis var vi nu klara, men samtidigt vet vi att vi ska fortsätta att jobba tillsammans med projektgruppen när vi kommer hem för att planera inför nästa sommars arbete. Så det är ju långt ifrån färdigt, men det känns bara kul att få fortsätta jobba med detta!

Igår åkte vi till kontoret för att dels uppdatera bloggen. Men även för att få en intervju med Charles, ”project manager” på Mavuno, för att eventuellt ha med i filmen och för att de där hemma ska få höra hur Mavuno ser på projektet. Vi passade även på att ta en tur till Omurushaka för att äta, enligt mig och Martin, den lokala specialliten shalifu. Det är ungefär som sambosas som vi nämnt tidigare fast rektangulära och med ett ägg i. Mums!

Omurushaka

Så idag och imorgon kommer jag att fortsätta med diverse dokumentation. Samtidigt som Martin sakta börjar röra sig hemåt. För min del kommer jag att börja min semesterresa här i Tanzania på fredag. Då jag under två veckor ska försöka suga i mig så mycket som möjligt av den tanzaniska kulturen, så att jag får en tillräcklig dos att leva på tills jag kommer tillbaka. För att komma tillbaka, det känns som ett måste!

Tack alla ni som har följt oss under vårt arbete här i Chonyonyo, Tanzania. Hoppas att läsningen har varit trevlig. Tror att jag även kan tala för Martin när jag skriver att vi har haft en riktigt trevlig och på många sätt en lärorik sommar, samtidigt som vi känner oss nöjda över vårt genomförda arbete.

Tack för den här gången!
Sofie

Hallu!

Nu börjar det verkligen lida mot hemresa för min del. Självklart ser man väldigt mycket fram emot vissa saker, men jag kommer att sakna omgivningen här i Karagwe. Att vara här har gjort stort intryck på mig och, utan att bli för pretentiös, tror jag att jag har förändrats lite som människa. Även om jag rest runt en del i världen så har jag aldrig stött på ett så sorglöst folk, och det smittar av sig. Men innan jag beger mig hemåt ska jag som vanligt återge lite av vad vi haft för oss.

Eftersom hantverkarna arbetade ganska långsamt och Sofie inte kände sig helt kry, åkte jag ensam ut till Ihanda och Chonyonyo torsdag och fredag. Där kunde jag hålla jämna steg med innertakrams-byggarna och dra kablar till ytterligare sex rum. Alltiallon Frenk höll mig sällskap nu när inte Sofie var med och även om jag inte pratar någon vidare swahili och han ingen vidare engelska, så kan man ändå skämta lite och lyssna på musik ihop. Och väl på kontoret finns det alltid mycket folk att tjöta med. De två österrikare som bor med oss på Solrosen sitter alltid på kontoret och de har liknande sjuk humor som jag, vilket uppskattas mycket.

Mycket folk på marknaden

Idag, lördag, var jag inne i Kayanga med nyligen nämnda österrikare, tre tyskar från EWB Berlin samt en kille härifrån som en av tyskarna undervisar i typ datorkunskap. Efter en längre lunch visade jag dem runt både i Kayangas centrala ”shoppingstråk” samt den stora marknaden som bara har öppet onsdagar och lördagar. På den stora marknaden finns väldigt mycket mat, tyg och kläder men även en del annat. När vi vandrat färdigt var det dags att säga adjö till Karen, en av tyskarna, som åker på en längre semester imorgon. Det är lite speciellt här med tanke på alla volontärer från olika organisationer. Man är här i några veckor eller mer och lever tätt inpå varandra, lär känna varandra och sen är det dags för någon att åka hem. I fredags var det Ariane, imorgon Karen och snart är det ju min tur!

Ännu mer folk

Jag hoppas att jag hinner få iväg ett sista inlägg innan jag sätter mig på planet hem på fredag, annars kanske nästa bloggpost från mig blir en liten personlig sammanfattning från Svedala.

Klart slut.

/Martin

Efter flera dagars lugn och väntan på besked om att fundin blivit frisk tog vi ännu en lugn dag, det var ju trots allt söndag.

I måndags fick vi de strålande nyheterna vi väntat på så länge, fundin hade jobbat hårt hela helgen och allt skulle nu vara klart. Härligt då är det bara att vi åker ut och sätter igång så snart måndagsmötet är avklarat. Sagt och gjort… eller?

Ni kritiska läsare som tycker att det där låter ju alldeles för bra för att vara sant, mycket riktigt. När vi

Glad tjej med en kanelbulle

kom ut till Chonyonyo, var det inte alls så bra som var sagt. De hade inte ens hunnit klart med den första ingången… Tur i oturen råkade Charles vara med ut, för att visa nyanlända volontärer skolområdet, så han kunde översätta åt oss. Problemet är att vi hinner med två ingångar på en dag och vad vi kunde se så hinner dom med knappt en ingång på tre dagar. I den takten kommer vi inte att hinna klart det vi vill innan det är dags för oss att åka. Så vi ställde krav på att alla ingångar ska vara färdiga på torsdag, för i så fall kommer vi att hinna klart med vårt jobb. Charles sa att fundin lovade att hålla deadlinen och att han skulle ta in mer folk för att kunna möta kravet. Bra, skönt. Eftersom vi inte kunde jobba som vi hade tänkt fick vi vara flexibla och satte istället igång med att dra kablarna för utebelysningen i de ingångar vi redan jobbat i. När det var klart ringde vi efter skjuts och satt på kontoret resten av arbetsdagen.

Martin sätter upp lampsocklar för utebelysningen på "det lilla huset"

Tisdag, vi såg framför oss att vi skulle kunna köra på eftersom om de ska hinna med tills på torsdag borde rimligen två ingångar vara klara. Men tyvärr så var det bara den första som var tillräckligt färdigställd för att vi skulle kunna jobba. Så vi gjorde klart den ingången innan lunch. Åt våra medhavda äggsmörgåsar och varsin av Brigittes hembakade kanelbullar(!). (Vem kunde tro att vi skulle äta kanelbullar i Tanzania av alla ställen? Mums!) Efter lunchen sattes lampsocklarna för utebelysningen på huset för handikappade fast ordentligt med hjälp av en batteridriven borr, och de tidigare lösa eluttagen fixerades. Så där nu är det lilla huset så klart det kan bli utan att installera solpaneler, laddregulator, batterier eller växelriktare. Vi väntar fortfarande på besked från Mavuno om de vill att vi ska färdigställa det helt eller inte.

Idag valde vi att stanna på the Sunflower, dels för att innertaket inte har hunnit komma så lång som det bör vilket gör det meningslöst för oss att åka ut. Men även för att jag inte känner mig helt kry ännu. Först tog vi en tur på stan. När jag efter lunchen inte kände mig bättre bestämde jag mig för att gå till läkaren, där jag fick antibiotika. Så nu blir det till att vila i några dagar och hoppas på att jag blir pigg nog att fortsätta jobba snart.

Får se hur Martin gör, kanske att han åker ut och jobbar så långt han kan på egen hand imorgon. Det börjar ju trots allt att dra ihop sig nu. Men det ska inte vara några problem att hinna med det vi har lovat.

Ha det!

/Sofie

Hallu!

Dagarna går långsamt i Karagwe nu. Efter onsdagens tester har vi torsdag och fredag inte ens kommit in till kontoret. Den ”fundi” som vi så desperat förlitar oss ska förbereda för oss, har inte tillfrisknat och jag drar mig till minnes att det var samma scenario förra året, även om sjukdomen då var av tydligare art och inte alls gick att ifrågasätta. Efter flera dagars väntan på praktiskt arbete har vi även i det närmaste färdigställt den dokumentation som vi ska lämna efter oss till den nya tanzania-gruppen hemma i Svedala och till ansvariga här nere. Dagarna får då istället fyllas med triviala sysslor såsom skönlitteratur eller utdragna diskussioner på uteplatsen. Nog så trevligt, men det är ju trots allt inte därför vi är här.

En sak har på senare tid slagit mig. När vi första dagarna här nere, vid genomgång med Josef av vad som måste göras för att vi ska kunna göra någon nytta, fick höra att de nödvändiga förarbetena var citat ”no problem” var vi lugna med det beskedet. Efter att ha satt mig in i kulturen och språket lite närmare under de senaste veckorna har jag fått omvärdera betydelsen av uttrycket. ”No problem” används flitigt av folket här nere. På swahili heter det ”hamna shida” och visar sig snarare betyda lika delar ”det ordar jag” och ”det löser sig”. För er Disney-kännare som läser bloggen kan jag nämna att på ögruppen Zanzibar (Tanzania är en hopslagning av Tanganyika och Zanzibar. OBS! Folkbildning) heter motsvarande uttryck ”hakuna matata”. Om man ber någon färdigställa en uppgift i god tid och denne svarar ”hakuna matata” så är det ju inte direkt så att man bokar om flygbiljetterna för en tidigare hemresa.

Sofie har dessutom de senaste dagarna varit lite krasslig vilket gör utflykter mindre aktuella. Även om Sofie fortfarande tar sin malaria-profylax besökte vi i fredags ändå en privatklinik i närheten för ett malaria-test. Ett litet stick i fingret och ca en halvtimme senare kom det negativa resultatet. Negativt så till vida att det inte visade på någon malaria. Det hela gick väldigt smidigt och kostade 500 shilling, vilket är ca 2 kr. Enligt Brigitte beror malarians väldigt dåliga rykte hemmavid på att de som i Europa diagnostiseras med malaria oftast har gått med det en längre tid och således har allvarlig spridning i kroppen. En volontär från tyska EWB gjorde för någon vecka sedan ett liknande test och visade sig ha tidig malaria men tillfrisknade på ett par dagar efter att ha fått medicin och legat däckad. Även det här stycket var väl informativt så jag slänger in en till varningsparentes (OBS! Folkbildning)

Jag har inga bilder att erbjuda på när vi gör ingenting, så jag slänger med lite bilder på Shark.

Liten Shark

Lite större Shark

Baadaye! (Betyder ”vi ses”, OBS! Folkbildning)

/Martin

Tjenare!

Då var det min tur igen! Tänk vad tiden går fort. Imorgon är det bara två veckor kvar, och idag var det

fyra veckor sedan vi lämnade ett grönsprakande men kallt Stockholm.

Då ska vi se, vad har hänt sedan sist? I söndags tog vi en vilodag, så som man bör. Det blev lite tvättat men mest skönlitterär läsning, vartannat kapitel i solen varannan i skuggan.

Bildbevis på att Martin äter frukt, i det här fallet färsk ananas.

I måndags jobbade vi på kontoret då ”the fundi” (hantverkaren) som ska fixa innertaksramarna fortfarande inte kryat på sig. Så vi roade oss med att skriva dokumentation och vi fick upp även upp en del uppdateringar av bilder och blogginlägg. När vi kände oss klara runt lunchtid (läs 14-15) började vi gå mot Omurushaka för att äta på sjukhusets restaurang. Vi visste att de serverade ”säker mat” eftersom vi varit där med Birgitte och hon gick i god för dom, den enda restaurang hon äter på tror jag… Det blev sambusas och sambusa-liknande saker till lunch, mums! (Man skulle kunna säga att de är som piroger med kött och ägg i.)

Det går utmärkt att ladda datorn!

Igår åkte vi ut till Chonyonyo för att göra lite tester på solpanelerna, växelriktaren och laddregulatorn. De fungerade som förväntat! Härligt tycker vi. Vi gjorde även lite tester med olika vinklar och skuggningar av panelen för att se hur mycket den påverkas. Vi blev förvånade över hur effektiv den var trotts att det var disigt, nästan lika bra som när det var helt klart. Nu har vi ju inte gjort någon statistiskt säker analys, utan mer för att få en känsla för hur vi ska placera solcellerna nästa år.

Solpanelstest

På kvällen var vi bjudna till en fest som Mavuno höll i för representanterna från de österrikiska föreningarna, de anställda, volontärer och bönder från projekten. Det bjöds på en massa mat, dryck och uppträdande från en trum- och dansgrupp. Det var väldigt roligt att få se ett sådant uppträdande, vilken energi!

Idag, sitter vi alltså på kontoret igen och håller tummarna för att fundisen ska krya på sig inom en snar framtid. Vi är ivriga på att få slutföra de sista rummen.

Maten som serverades vid festen

Hejsvej!

/Sofie

Dans- och trumuppvisning